Efter att redan ha ett hjärta som är krossat i tusen bitar så har det blivit
krossat ytterligare i tusen bitar. Känslorna vill inte försvinna, oavsett hur
mycket jag försöker. Tankarna på honom vill inte heller försvinna och saknaden
är oändlig. Att fälla några tårar är helt meningslöst men jag gör det ändå.
Fäller, torkar bort, fäller, torkar bort, fäller, torkar bort…

Trots att jag vet att det aldrig kommer bli ”vi” igen så kan jag inte låta bli
att hoppas i smyg. Försöker dölja men den här gången är det svårare.
Nästintill omöjligt.. Varje samtal, varje sms, varje besök så är det som att en
låga tänds inom mig. Jag blir alldeles varm i hela kroppen, kan inte sluta le.
Det pirrar till lite och flyger omkring fjärilar i magen.
It’s a great feeling, but I hate it.

“You want me to act like we’ve never kissed, you want to forget; pretend we’ve never met , and I’ve tried and I’ve tried, but I haven’t yet… You walk by, and I fall to pieces.”