Det här är en helvetes jävla cp-dag. Vill inte alls vara med idag.
Jag är sjuk, har haft en jävla natt. Svettats och frusit som en idiot,
knappt vetat om jag har varit vaken eller drömt och grinat.
Är det något jag avskyr så är det att ha feber. Och ont i halsen på det,
det är ingen tröst. Verkligen ingen prick över i’et!

Mamma fyller år idag också. Grattis på henne, fast jag dagen blev
inte alls som den var planerad. Skulle dit på middag och tårta men
då fick Robin andra planer för sig så jag gick dit själv men vände lika
fort. Först märkte dom inte ens att jag kom sen fick jag höra några
inte så roliga saker så då vände jag på klacken och gick istället.

Så nu sitter jag här hemma och väntar på att Sofie ska höra av sig
så jag kan åka dit och hämta lite saker och sen gå ut i dimman!

Ingen rolig dag alls. Nej nej..

Har legat hemma hela veckan och inte mått så himla bra. Inge vidare alls
egentligen men har haft sällskap i tre dagar nu av Robin. Mycket trevligt!
Många skratt och misstolkningar har det varit. (hahaha)

Idag har jag känt mig väldigt vuxen. Har betalat en massa räkningar och
(kors i taket) varit på affären och handlat mat så nu ekar det inte i kylskåpet
längre. Men mellan räkningarna och inskaffningen av mat så skulle jag fylla
badkaret och mysa lite men då lyckades jag med att skapa en översvämning
istället. Har aldrig varit med om att ett badkar har gått så snabbt att fylla!

Efter badet så bar det av ner mot stan för att käka lite snabbt och införskaffa
några livsnödvändiga saker. Det snöade och var kallt så blev ingen långvarig
visit. Blev bussen hem till mig, kollade tv ett par timmar sen satt vi igång med
middagen – spagetti och köttfärs. Robin skötte köttfärsen och den blev jättegod.
Jag däremot lyckades inge vidare. Skulle sköta spagettin och ja.. Med mina
”kunskaper” i köket så behövs det nog inte sägas så mycket om hur det gick för
mig.. Men det blev gott iaf..

Nu är mitt sällskap så trött så jag tror knappt han vet vad han själv heter så
nu blir det att gå till sängen och invänta John Blund.

Du och jag, vi, är precis som Ryan och Marissa. Fram och tillbaka, upp och ner.
Det är meningen att det ska vara vi.

Godnatt!

Finns det nåt mer att säga eller skriva än det som står som rubrik?
Ett förhållande är det finaste som finns. Att ha en pojkvän. Någon som man
älskar mer än allt på jorden och gör allt för. Och att bli älskad tillbaka.
För mig är det sällsynt. Finns en kille jag vill ha. Och han vill såklart inte ha mig
och det skär mer än allt i hjärtat. Att jag låter mig själv luras av hans underbart
fina ögon, hans fina ord, hans mjuka läppar, hans underbara sätt att röra mig,
hans kramar, allt.. Att jag aldrig, aldrig, ALDRIG lär mig!!!!

Folk säger att han är en idiot som behandlar mig så här, speciellt nu när han
(olyckligtvis) vet att jag inte har släppt honom men jag säger bara; han är den
underbaraste idioten!

Varför ska det vara så svårt? Varför ska det vara så svårt att släppa någon
som inte känner detsamma för en längre? Varför kan jag inte bara ge upp
någon jävla gång?! :’(

Efter att redan ha ett hjärta som är krossat i tusen bitar så har det blivit
krossat ytterligare i tusen bitar. Känslorna vill inte försvinna, oavsett hur
mycket jag försöker. Tankarna på honom vill inte heller försvinna och saknaden
är oändlig. Att fälla några tårar är helt meningslöst men jag gör det ändå.
Fäller, torkar bort, fäller, torkar bort, fäller, torkar bort…

Trots att jag vet att det aldrig kommer bli ”vi” igen så kan jag inte låta bli
att hoppas i smyg. Försöker dölja men den här gången är det svårare.
Nästintill omöjligt.. Varje samtal, varje sms, varje besök så är det som att en
låga tänds inom mig. Jag blir alldeles varm i hela kroppen, kan inte sluta le.
Det pirrar till lite och flyger omkring fjärilar i magen.
It’s a great feeling, but I hate it.

“You want me to act like we’ve never kissed, you want to forget; pretend we’ve never met , and I’ve tried and I’ve tried, but I haven’t yet… You walk by, and I fall to pieces.”

Har äntligen lyckats tagit mig in på mitt inlogg på Arbetsförmedlingen’s
hemsida och ska börja skriva mitt cv men då lägger hjärnan av totalt.
Antingen har John Blund varit där och hälsat på eller så tog den semester
för jag kan inte komma på någonting. Eller problemet är egentligen HUR jag
ska skriva och formulera mig. Brukar inte vanligtvis ha några problem med
det men ikväll hade jag det och jag gillar det inte för skriva är någonting som
jag har varit bra på hela mitt liv. Skriva och formulera så att man förstår, det
har jag fått mycket beröm för tidigare när jag har skrivit noveller osv och det
är det som är så himla frustrerande när jag får hjärnsläpp. Ingenting blir bra då.

The role of a writer is not to say what we all can say, but what we are unable to say.